| Det var en gång för länge sedan en jätte som hette Garpe. Han var fyra man bred och fyra man lång, elak och ilsken. En sommardag, när han var jätteilsken, gav han sig ut för att leta efter en fru. I Gamleby fick man höra att jätten var på väg dit. De som bodde i byn blev jätterädda och försökte hitta på något för att bli av med jätten. Men vad skulle de göra. Några ställde sig på varandra och klädde ut sig till en jätteflicka. Det var ont om jätteflickor att gifta sig med. Så när den sura och trötta jätten fick se det han trodde var en jätteflicka blev han på bättre humör och han friade genast.
- Jag säger JA om du dyker ner efter sex hinkar av den finaste sanden på bottnen av Gamlebyviken, fick han till svar.
Gamlebyborna hade nämligen hört, att jättar inte tålde vatten. Jätten dök och människorna jublade. Nu var jätten borta trodde de. Men ack, efter en stund dök jätten upp med sex hinkar sand. Det var tydligen en ovanlig jätte och man var tvungen att hitta på något bättre.
- Nu gifter vi oss, sa jätten som var blöt och trött efter simturen.
- Nej, det är en sak till som du måste göra, sa den utklädda jätteflickan.
- Vad skall jag då göra, frågade jätten?
- Först skall du vila dig till i morgon, sa flickan och jätten som nu blivit trött somnade och sov gott hela natten.
När han sov bakade Gamlebyborna en mängd limpor. I limporna lade de massor av jäst. De lät inte degen jäsa som den skulle utan satte in limporna i ugnen direkt. När jätten vaknade på morgonen gick han bort och ville ha frukost.
- Du skall äta 300 av de här limporna så att du blir en stark jätte åt vår jätteflicka, sa de och jätten åt.
Medan han åt började han jäsa och blev yr och började dansa och plötsligt sprack han. Men han blev inte liggande som en klump utan fortsatte att jäsa efter sin död.
En varm dag sex år, sex månader och sex dagar senare slutade han att jäsa och blev hård som sten. Och där ligger jätten Garpe ännu i dag.
Som tack för den fina sanden och jättedansen kallade byborna den stora stenen för Garpedansberget.
Sagan återgiven nästan som den upptecknats vid bergets fot av
Kristina Kvarnsjö år 1989.
Klicka HÄR så får du en bild av jätten.
|
