Pastor Edström hade det svårt i Lofta som ville ha en värdig präst medan Edström snarare var mycket folklig och litet originell. .
Han hade sina nerver i skinnet och även om hans temperament var hett så var han mycket snäll. Pipan gjorde honom lugn. En gång var han sen till högmässan. Han kom på moppen från Stengårdsnäs. Det hände att de ringde extra länge i klockorna så att han skulle hinna. Upp för sidogången i full fart med oljeställ och skinnhuva, in i sakristian och på med mässkruden. Där blev han kvar länge och väl, för ett stopp i pipan behövde han som avskiljare mellan det världsliga och det andliga.
Ungdomarna i Lofta var fina. En gång samlades 20 ungdomar på kaféet i Björnsholm. Där kom de på, att de alla skulle gå till kyrkan om söndag. Tjugo ungdomar och fem vuxna i kyrkan gjorde Edström rörd. Han nästan jagade dem för att be dem komma nästa söndag också. ”så skall vi ordna kyrkkaffe”. Ungdomarna gick sedan regelbundet i kyrkan en tid.
Han vill komma nära sina människor. En gång föreslog Edström att ungdomarna skulle ordna ’baluns’ på Lofta skola. Det blev mycket trevligt men inte alla tyckte att det var passande. Anna Karlsson i Ånäs skrev i Västervikstidningen att det inte passade sig att ordna dans där prästen var med. Så var det på 1940-talet. Ungdomarna däremot tyckte annorlunda - att han ’var mysig’. Han kunde för all del bli rejält ilsken men det gick fort över. En gång kom han hem till Arvid och Rut i Trostad. Ungdomarna spelade musik så det dånade i huset och Rut ursäktade sig. ”Kyrkoherde är mitt yrke” blev hans avväpnande kommentar.

I Björnsholm korsade vägarna varandra så att det uppstod trafikfara och vid Esso-macken infördes stopplikt. Men Edström på sin moped stannade inte och en Stockholmare var tvungen att väja kraftigt. Han hann upp Edström och skällde ut honom. ”Jag är kyrkoherde, i Lofta” sa Edström och åkte vidare.
Han fick inget körkort men åkte flitigt moped i socknen. På vägen mot Haga kolliderade han med köttbilen och dog

Edström hade konfirmander varje år. Och det var väl inte alla som läste på sina läxor så noga. ”Ni skall inte vara oroliga” sa Edström, ”för om ni kan svaret så räcker ni upp höger hand och om ni inte kan så räcker ni upp vänster hand. Och om jag skulle ta fel så skall ni inte vara oroliga i alla fall, för då svarar den som kan.”