Villkoren har förändrats genom tiderna. Djupa vikar och flottleder har möjligjort transporter vilka varit förutsättning för handel och exportinkomster. Men inget utvecklas utan människors hårda arbete och förmåga att bedriva handel. Utvecklingen är en följd av enstaka människors förmåga att utnyttja möjligheterna och flexibilitet att anpassa sig till förändringar.

I ett antal artiklar, den första med titteln SKOGENS OCH SÅGENS HISTORIA, behandlas teknikens och transporternas utveckling.
Under varje socken kommer de flesta sockensågar av betydelse att beskrivas. (Nu finns Lofta, V Ed, Blackstad, Hallingeberg och Dalhem - se do)
I en avslutande artikel, som handlar om Gamlebys uppgång och fall (ej klar ännu), vill jag ge ett exempel på hur omständigheter påverkat utvecklingen.

Mycket nöje!

Lars Cornell

Under 1600-talet får skogen stort värde för Tjusts Bergslag som behövde kol, vattenkraft och malm. Malm kunde fraktas långt men kol endast några mil för att inte skaka sönder på de dåliga vägarna. Med oxe eller häst blev transporterna dryga och dyra och avlägset belägna skogar hade inte något större värde.

Goda transporter var en förutsättning för export. De största hamnarna var Blankaholm, Gamleby och Helgenäs. När vägarna kunde bära tyngre transporter tog Västerviks hamn alltmer över. De viktigaste exportländerna var Tyskland och England följda av Danmark och Frankrike. Under 1950-talet tilltog konkurrensen från Sovjetunionen vilket bidrog till sågverksdöden. Men efterfrågan av råvara hölls uppe med ökad produktion av pappersmassa och prefabricerade trähus.

Transporterna förbättrades och vid 1900-talets början var det karlhugget kring bruken. Men koks ersatte träkol, konjunkturerna svängde och skogen lämnades i fred för en tid. Skogsvård och planteringar innebar att mängden skog ungefär fördubblades från 1920-talet till 1960-talet. När miljörörelsen under 1970-talet riktade sin uppmärksamhet på försurning och de stora skogsmaskinernas karlhyggen kunde svenska folket lugnas med, att Sverige aldrig tidigare haft så mycket skog och så hög tillväxt.

Sågtekniken utvecklas

För mycket länge sedan bilades timret med yxa till rektangulara stycken som kunde sinkas, laskas, kilas och pluggas samman till byggnader. Ännu har många av våra gamla hus och herrgårdar handbilat timmer i sina väggar.

Färsk ek var lättkluven. Men yxa och kilar kunde man ta ut goda plankor viktiga för fartygsbygge.

De första sågarna var handdrivna sk kran(balk)sågar. Timmerstocken lades på höga bockar och med en karl ovanpå och en under sågades plank ur stocken.

Handkraft ersattes av vattenkraft som via en roterande axel drev sågbladet och kransågen utvecklades till en sk nickesåg. En sådan fanns ursprungligen vid Oxbo (se Hallingeberg) och troligen Tyllinge (se Dalhem).

Ramsågen var en utveckling av nickesågen. Sågbladet satt fast i en ram som rörde sig lodrätt. Senare tiders ramar försågs med två eller flera blad så att stocken kunde färdigsågas i ett moment. Eftersom avståndet mellan dem inte kunde ändras under drift blev det nödvändigt att storlekssortera timret och vända toppänden först vid sågning.

År 1825 börjar den runda sågklingan användas vilket innebar enklare maskineri och rationellare sönderdelning. Det blev ett genombrott för småsågarnas utveckling.

Under 1900-talets senare hälft har bandsåg blivit dominerande vid de större automatiserade sågarna.

Då var det fortfarande muskelkraft som gällde och unicaboxen med sin kaffetermos, smörgåsar och bullar skulle räcka hela dagen. Man sågade för hand med stora tvåmanssågar. År 1947 kom motorsågen, en kanadensisk modell. Även de var för två man med handtag i båda ändar. De första enmanssågarna gjorde entré i mitten på 1950-talet och drogs på en liten vagn.

Efter fällning var det dags för apteraren att rycka in i skogen och med ett par yxhugg markera var trädet skulle kapas till timmer, slipers, props och massaved. Rätt aptering betydde mycket för ekonomin i skogshanteringen och det fanns speciella kurser. På de stora skogsbolagen sa man, att två procent minskning av spillet i skog och såg var värt lika mycket som en ny bil till varje anställd varje år.

Nu var det dags för huggarlaget att återvända till skogen för att såga itu träden. Och därefter blev det böndernas tur att med häst och kälke släpa samman timret till skogsvägarna så att det kunde lastas på bil eller pråm. Var det en vinter med för mycket snö eller för litet tjäle blev det svårt. Massaveden barkades och lades på tork i floder (=upplag), två meter höga och två meter djupa.

Efterfrågan, priser och tillgång fluktuerade. Inte förren sent på hösten visste man hur mycket det fanns att såga. Det var besvärligt att driva såg på så ovissa grunder. Tidvis var lönsamheten dålig. Massaindustrin innebar en stabilisering och medförde bättre avsättning för ytved, flis, bark och spån.

När motorsågarna blev lättare i slutet på 1960-talet rationaliserades arbetet så att en man fällde, kvistade, apterade och kapade trädet i en följd.

De stora skogsmaskinerna, processorerna, förändrade på 1980-talet helt skogsarbetet. Där terrängen tillåter fälls, kvistas, barkas och kapas träden nu i ett moment.

När sågverksdöden härjade under 1960- och 1970-talen lades 2000 små sågverk ned varje år. I Kalmar län fanns 322 avsalusågar och 108 husbehovssågar år 1958. Det hade minskat till 156 resp 42 st fem år senare.

De gamla tändkulemotordrivna sågverken finns kvar som gårdsågar på flera ställen. Och en ny typ av gårdsåg med sågbänk, där stocken ligger stilla och klingan rör sig på en vagn, har utvecklats. Därmed är husbehovssågning ett konkurrenskraftigt alternativ till de stora sågarna. De har visserligen effektiv produktion men stora investeringar i maskiner och dyr distribution över byggmaterialhandeln gör konsumentpriset högt.