Trettio år blev Sven Oscar kvar. Det var i guldrushens slutskede men Klondyke lockade mer än det skrämde. Bara de starka överlevde den strapatsrika vägen till Dawson City. Först med båt till Skagway och sedan vandring över Chilkotpassen till sjön Bennet Lake. Där fick de bygga eller köpa båtar för att segla på Yukonfloden förbi Whitehorse till Dawson. Många omkom i snöras eller drunknade i Yukonflodens svåra fall och sidoströmmar. Somliga blev rånade och skjutna.

Oscars kusin Archi, son till Gustaf Albert, var inte så lång men mycket kraftig och blev västkustmästare i boxning. Även Oscar försökte sig på boxning. De höll styvt på att boxas det skulle man göra bara i självförsvar. Men blev det bråk så var det bäst att se upp. En gång kom det in en kund i charkuteriaffären på Western Avenue och började bråka. Archie, som var charkbiträde hos Oskar, hoppade över disken och gav honom en snyting så han åkte ut genom fönstret. Men så hände det värsta som kunde hända. Ute på gatan reser han sig och går in en gång till. Där får han snyting nummer två och om han överlevde förtäljer inte historien. Men en del bekymmer följde och så småningom såldes affären. Albert blev bartender och senare hade han ett eget mejeri i Seattle.

En bror till Oscar, Karl Emil född 1872, kom också över till Amerika. Men han dog i lunginflammation efter ett par år.

År 1918 var det dags för Oscar att åka hem för att hälsa på sin far och mor som flyttat till Mörlunda. En hel del guld hade han med sig och i Mörlunda fjäskade flickorna. Nog var han en praktfull karl med guldur i vänstra bröstfickan, panamahatt och en tjock guldkedja över magen. I kedjan hängde små guldklimpar, nuggets.
Men Oscar blev kvar i Sverige för han hade träffat Elsa, bonddotter från Hammarsebo. De gifte sig redan året efter, 1919. Så kom dottern Daisy 1920 och Allan 1921.
Oscar satte i gång en trävarufirma där det nu är kemikalieaffär i Mörlunda. Trots Krügerkraschen, då Oskar förlorade på en del aktier, gick det bra. Han handlade upp asp till Jönköpings tändsticksfabrik, ett kontrakt på 30.000 kubikfot om året, granmassaved levererades till Brusafors och så props till England, björkved och kol till Borås och Göteborg. Björkved var mer vanskligt. Ett år kunde man tjäna tio tusen som man förlorade nästa om vintern blev varm och priserna låga. Han handlade också med cement, kalk, tegel, höbalar och torvströ, gödning och spannmål.

Även om Oscar inte längre var ung så var han fortfarande stark och ingöt respekt i bygdens busar. Det räckte med att man nämnde hans namn för att bråkstakar skulle lugna ned sig. Ibland tog han sig en Whisky. Då skall ni veta, att Whisky var ovanligt i Sverige på den tiden och det gav Oscar extra pondus.
En kväll hade tre busar druckit till och kände sig så morska att de skulle ge Oscar en omgång. Det hörde till tidens underhållning. De utmanade den stöddige svenskamerikanen Den minste kom först med en kniv i handen. Oskar mötte och slog kniven ur handen med vänstern och följde upp med en höger så att tätkaren flög iväg ett bra stycke. De andra sprang då iväg utefter järnvägen och det sägs, att de inte vågade vända sig om förrän i Rosenfors.