|
|
Dagmar Gustavsson på Forsby Kvarn, huset är rivet nu |
|||
| Gustav Gustavsson var fosterson hos Gottfrid och Hedvig Jansson på Sandtorp. Därför brukade han kallas Gustav Jansson. Dagmar Ljungkvist och Gustav träffades i smyg, det var hemligt att de hade sällskap. Att det tisslades och tasslades var inget ovanligt på den tiden. Dels var ungdomarna blyga, men mycket berodde på den stränga religionen att man inte fick träffas utan "förkläde". Ungdomarna hann ofta bli tämligen överåriga innan de kom sig för med att gå till prästen. Så var det för Gustav och Dagmar. När Gustav skulle gå och fria på Sandtorp på hösten så gick han och visslade för att samtidigt avleda uppmärksamheten som att ge sig till känna. Snart visslade alla byns busungar på samma sätt för att retas. Hedvig Edlander, Gustavs fostermor, var Baptist och söndagsskolelärare på Sandtorp vilket gjorde ungdomarnas situation extra besvärlig. Sandtorp var en filial till Kapellet i Vråka. Allt roligt var förbjudet och det var svårt att träffas på ett naturligt sätt med nutida mått. Men Gustav var välsedd och bygdens tröskverksmaskinist.
Det syntes att Gustav och Dagmar var mycket kära i varandra. Men de fick inte vara tillsammans länge. Gustav dog några år efter sedan de gift sig. Han fick hjärtslag när han var i ladugården. "Jag bara grät och grät" berättar Dagmar "därför kan jag inte prata nu". Hon förblev ogift. Nu 1995 och 92 år bor hon ensam på backen i Hulta. Hon är nästan blind och har mycket svårt att göra sig förstådd men med okuvlig energi klarar hon sig ändå själv i huset. Hennes hjärta slog sitt sista slag på Edshöjden en vårdag 1997. |
|||
 |
