Antingen var de mycket kloka, eller också tokiga. I varje fall var de annorlunda och gjorde på sitt eget vis. Och de var fler förr än nu när skola och samhälle stöper alla i samma form. De var nyfikna på världen och vandrade för att få se mer och blev den tidens budbärare innan radio och TV fanns. Tidningar var inte så vanligt på landet så därför blev de oftast väl mottagna. För lyten hade man ingen tolerans och mobbning kände man inte till. Den var en del av samhällsstrukturen. Många var namnkunniga, men efter kriget försvann de, då fick de inte gå kring längre.

* Lille John
Ett av originalen var Lille Johan eller “herr Svensson” vid högtidliga tillfällen. Han var från Ed och gick raskt och var pratsam. De var rackriga mot honom för han blev så arg när de kallade honom “Tuppskit”. Han hoppade och svor i ilska och skente och hötte med käppen. Man var rädd för honom men han var inte farlig, snarare var han nog mycket snäll och alltid propert klädd. Det kanske var så att Lille John ville bli retad. Det var hans sätt att bli uppmärksammad. När Ordenslokalen i Björnsholm bygges gick han förbi och de retade honom. Men basen Kalle Pettersson sa ifrån, “ni får inte säga n’t”. Nästa dag gick Lille Johan förbi men inget hände. Då vände han men inget hände då heller. Tredje gången stannade han upp och frågade “skall ni inte seje nå’t i da?” Ofta sågs han hos Gustav Nilsson i Trosta och han visste rätt väl när det var dags för bak. Då ville han ‘slicka skeden’, men vem ville inte det när det var sockerkakebak. Han uppförde sig belevat och talade vårdat som en fin person. Fick han en slant när han kom gående på vägen lät det “Tackar tackar, tackar tackar så mycket”. Långa tider var han försvunnen. Men så var det någon kommun som hörde av sig och fjärdingsman eller kommunalkamrer Sköld - han var bådadera - fick hämta honom med bil. Då mådde herr Svensson som en prins. När han kom hem var han ofta full av löss så då blev det fart till brygghuset. Det låg nedanför kommunalhuset mot Tingstad. Där fick han bada medan de värsta paltorna brändes. Det tyckte han inte om. Han fick ett sorgligt slut. De sände honom till hospitalet i Lund där han dog.

* Fia Jansson
I det mycket lilla vita huset bredvid kaféet, nedanför bleckhornet i Björnsholm, bodde Gudmundsson. Han hade varit handlare upp mot Ukna. En bil hade han men körde inte själv. Däremot åkte han på en trehjulig cykel. Till honom kom Fia som hushållerska. Jag minns dem från 1940-talet. Fia gick och sålde småsaker som näsdukar och strumpor. Man gjorde narr av henne, men hon hade det säkert inte lätt, för krämpor fanns sällan bot. Kanske borde man säga att hon anpassade sig väl till sina förhållanden. Hon var så försynt och stannade innanför dörren när hon blev bjuden på kaffe, berättar Harriet Johansson. På insidan var hon en fin människa med bra tankar. Det var inte alltid så lätt att vara människa förr heller. Alltid satt hon på sista bänk i Ordenslokalen nr det var filmförevisning. Där stickade hon strumpor till filmförevisaren. Det var hennes sätt att betala biobiljetten. Många känner henne som ‘5-öres Fia’. Men fem öre var ganska mycket pengar då. “Det är min födelsedag i dag” sa hon, och någon gång i bland stämde det säkert.

* Edström
Till de litet originella kan man nog också räkna pastor Edström. Han hade det svårt i Lofta som ville ha en värdig präst medan Edström snarare var mycket folklig. Han fick inget körkort men åkte flitigt moped i socknen. På vägen mot Haga kolliderade han med köttbilen och dog.
Han hade sina nerver i skinnet och även om hans temperament var hett så var han mycket snäll. Pipan gjorde honom lugn. En gång var han sen till högmässan. Han kom på moppen från Stengårdsnäs. Det hände att de ringde extra länge i klockorna så att han skulle hinna. Upp för sidogången i full fart med oljeställ och skinnhuva, in i sakristian och på med mässkruden. Där blev han kvar länge och väl, för ett stopp i pipan behövde han som avskiljare mellan det världsliga och det andliga.
Ungdomarna i Lofta var fina. En gång samlades 20 ungdomar på kaféet i Björnsholm. Där kom de på, att de alla skulle gå till kyrkan om söndag. Tjugo ungdomar och fem vuxna i kyrkan gjorde Edström rörd. Han nästan jagade dem för att be dem komma nästa söndag också. ”så skall vi ordna kyrkkaffe”. Ungdomarna gick sedan regelbundet i kyrkan en tid.
Han vill komma nära sina människor. En gång föreslog Edström att ungdomarna skulle ordna ’baluns’ på Lofta skola. Det blev mycket trevligt men inte alla tyckte att det var passande. Anna Karlsson i Ånäs skrev i Västervikstidningen att det inte passade sig att ordna dans där prästen var med. Så var det på 1940-talet. Ungdomarna däremot tyckte annorlunda - att han ’var mysig’. Han kunde för all del bli rejält ilsken men det gick fort över. En gång kom han hem till Arvid och Rut i Trostad. Ungdomarna spelade musik så det dånade i huset och Rut ursäktade sig. ”Kyrkoherde är mitt yrke” blev hans avväpnande kommentar.

I Björnsholm korsade vägarna varandra så att det uppstod trafikfara och vid Esso-macken infördes stopplikt. Men Edström på sin moped stannade inte och en Stockholmare var tvungen att väja kraftigt. Han hann upp Edström och skällde ut honom. ”Jag är kyrkoherde, i Lofta” sa Edström och åkte vidare.

Edström hade konfirmander varje år. Och det var väl inte alla som läste på sina läxor så noga. ”Ni skall inte vara oroliga” sa Edström, ”för om ni kan svaret så räcker ni upp höger hand och om ni inte kan så räcker ni upp vänster hand. Och om jag skulle ta fel så skall ni inte vara oroliga i alla fall, för då svarar den som kan.”