Enligt muntlig tradition har en biskop på genomresa benämnt Vråka som 'byn med de många kapellen och ogudaktiga befolkningen'. Vad det sistnämnda beror på vet vi inte, men Vråka hade många kapell. Beskrivningen i sin helhet kanske stämmer mer överens med byns nutida religiösa liv. I dag finns fortfarande de tre kapellen från 1800-talets senare hälft kvar, men de används nu för annat. Ett är garage, ett annat virkeslager och det tredje används som förråd. Tanken på att det i dessa tre byggnader förr har sjungits religiösa sånger och hållits livliga bönemöten är märklig. Men de tre kapellens verksamhet förändrade de sociala och religiösa vanorna i Vråka by.

År 1876 bildades Eds missionsförening av greve Adolf Stackelberg i Ukna. Föreningen delades småningom upp i två delar. Den ena blev den Lutherska missonsföreningen i Vråka som 1879 bygde det första kapellet, missionshuset, på mark upplåten av Johan Oskar Larsson. Han fick två kronor varje år i s k planpenning. Senare ägare av tomten skänkte den till missionsföreningen för den goda sakens skull.

I det allra första protokollet som fördes vid bildandet av missionsföreningen i Västra Ed, beskrivs hur missionsförbundet skulle arbeta. Den som varje år betalade en riksdaler till föreningen skulle anses som medlem och minst en gång i veckan skulle missionsbön hållas och styrelsen skulle hålla möte om administrativa frågor. I början av 1900-talet hölls endast ett missionsmöte varje år och det varade en hel helg. Söndagen var avsedd för predikningar, sång och samtal, medan lördagen ägnades åt mer världsliga aktiviteter då tex nykterhetslogen 379 Gideon ordnade basar, lotteri, kaffeservering mm. Det lockade betydligt fler besökare än det lilla antal som brukade samlas på de symöten som arrangerades av de aktiva inom missionsrörelsen. Verksamheten i missionshuset fortgick fram till slutet av 1920-talet.

Metodistförsamlingen Eden med sju medlemmar bildats i Vråka 1878 och konkurerade med missionsföreningen. Metodistkapellet på en kulle ett stycke utanför byn, väl synligt från alla håll, blev färdigt kort efter missionshuset.

Varken metodisterna eller missionsföreningen hade präst som var bofast i byn, utan man delade pastor med metodistföreningen i Loftahammar.

Under sin mest aktiva period hade metodistförsamlingen ca femtio medlemmar och när den sista metodistiska sammankomsten hölls år 1950 hemma hos skräddarmästare Daniel Gustavsson, hade föreningen under årens lopp haft sammanlagt 200 medlemmar. 1955 inköptes kapellet av Filadelfiaförsamlingen i Långrådna, men numera är det privatägt.

BAPTISTERNA BYGGER EGET KAPELL

Baptisterna höll 1855 sitt första möte i trakten och år 1876 bildades Vråka baptistförening.

En kväll hösten 1881 samlades de i Oppgården för rådslag och för att be för att ett framtida bönehus skulle kunna byggas. Till en början träffades baptisterna i hemmen för att hålla möten, men när missionshuset och metodistkapellet blev färdiga hyrde man in sig där. Baptiströelsen hade vuxendop och det godkändes inte av svenska kyrkan. Därför fick de inte fortsätta med sina möten varken i missionshuset eller metodistkapellet. De ansågs vara en alldeles för stor konkurrent som lockade betydligt fler medlemmar än de båda andra föreningarna tillsammans.

Det var anledningen till att man hösten 1881 samlades i Oppgården för att vädja till högre makter om en ljusare framtid. Samma kväll utbröt det full storm i trakten och många träd i Vråkaskogarna föll. Detta såg bönderna i byn som ett tecken från ovan och redan ett år efter bönemötet var baptistkapellet Elim, byggt av en del av timret som fallit under stormnatten, färdigt.

Baptisterna hade en egen pastor bosatt i byn. Han bodde i prästbostaden Marieborg och höll varje söndag ett bönemöte i kapellet. Där träffades vänner och bekanta och deltog i bön och sång. För Vråkas ungdomar i början av 1900-talet var baptistmötena det stående söndagsnöjet. Både baptist- och metodistföreningen ordnade då och då små basarer där man kunde träffas, dricka kaffe och köpa ett och annat. Basarerna och föreningarnas övriga verksamheter var en viktig del av Vråkas sociala liv.

Baptistföreningen var den enda förening som bedrev söndagsskoleundervisning i Vråka. Detta medförde att många ungdomar engagerades i föreningen. I missionsföreningen och metodistförsamlingen var medlemmarna främst äldre. Att missionsförsamlingen och metodisterna inte hade någon präst bosatt i byn utan lät predikningarna hållas av resande kolportörer, var en anledning till att baptisternas verksamhet blev större än de två andra samfunden.

Verksamheten inom baptistföreningen i Vråka bedrevs fram till år 1972 då Elimkapellet såldes till Gamleby baptistförening. Det sista ändamål de tre kapellen hade gemensamt var som bostad under andra världskriget åt drygt 100 baltiska flyktingar.

Efter laga skifte och den allmänna skolans införande har de religiösa rörelserna haft störst betydelse för byn. De lade grunden till senare föreningsverksamhet och lockade många att deltaga i både religiösa och sociala aktiviteter. De frireligiösa föreningarna blev en sammanhållande faktor för byn och ersatte delvis den gamla bygemenskapen.

LOGEN 379 GIDEON

Redan på 1880-talet hade det etablerats en nykterhetsförening i Vråka. Den var en underförening till NGTO och fick namnet Nykterhetslogen 379 Gideon. Verksamheten bedrevs delvis tillsammans med metodistföreningen. När logen upphörde någon gång vid sekelskiftet kom metodisterna att överta de gemensamma ägodelarna, bl a en orgel.

I början av 1920-talet fick logen en nystart i NTO (Nationaltemplarorden). I det första protokollet står 'Vidare beslöts att återupptaga det gamla namnet Gideon med nummer 379. Samt tillvaratagande af Logens sedan gammalt inköpta saker'.

De handlingar som visade samägande med logen var emellertid, enligt metodistförsamlingen, försvunna och den tidigare gemensamma orgeln återfick aldrig nykterhetsrörelsen.

Nykterhetsrörelsen lockade de unga. Visst engagerade sig yngre även i de frireligiösa föreningarna, logen var ju nära sammanknippat med dessa, men nykterhetsrörelsen med sitt moraliska leverne, trevliga möten och folkliga aktiviteter hade drygt hundra medlemmar, varav de flesta var unga.

Verksamheten inom logen inriktades såväl på de 'bröder och systrar' som var medlemmar som på allmänheten i övrigt. Man hade lekafton och ibland inbjöds olika loger som Västervik, Mommehål, Gamleby och Edsbruks nykterhetsloger till kretsmöte. Man kunde även besöka de andra logernas interna möten om man kunde kretsens lösenord. Inom logen anordnades också symöten, lekaftnar och olika baler. Endast folkdans ansågs vara moraliskt riktigt och det stod klart och uttryckligen i kretsens konstitution. Logen i Vråka ordnade emellertid offentlig modern dans för att råda bot på sin penningbrist och på detta följde en konsekvent påminnelse om konstitutionen från kretsledningens sida. Senare fick dock Vråkas förening speciell tillåtelse att anordna modern dans.

Förutom den offentliga dansen anordnades basarer, teatrar, julgransaftnar, filmvisning, barntemplarorden osv för allmänheten och när föreningens lokal byggdes år 1925 blev det lättare att bedriva verksamheten.

När andra världskriget bröt ut 1939 var det många unga män som blev inkallade. Det fick till följd att logen miste de flesta av sina manliga medlemmar, visserligen bara tillfälligt, men när de kom tillbaka efter sin tjänst fanns inte nykterhetsföreningen i Vråka kvar. Lokalen som ägdes av Logen användes till andra ändamål i samband med att de baltiska flyktingarna kom, och år 1946 upphörde Logen 379 Gideon. Föreningens samlingslokal såldes småningom.

Logen var mycket viktig för ungdomen i byn. Ett medlemskap där innebar, förutom förpliktelsen att avstå från alkohol (den som bröt mot detta utestängdes), att man fick ta del av en varierande och sammanhållande verksamhet. När den upphörde försvann mycket av Vråkas yngres aktiviteter.

Som en avslutning på beskrivningen av Logen 379 Gideon citerar jag här den slutbön som alltid lästes vid logemötena:

I varje stund då vi lyckas frigöra oss från själviska och småsinnade tankar hör vi inom oss röster som mana till strävan mot högre ideal. Må dessa röster aldrig tystna och må vi aldrig upphöra att lyssna till dem, ty såsom livets ledstjärnor skola de då lysa oss vägen framåt och uppåt.

I Vråka fanns förutom de religiösa samfunden och nykterhetslogen en rad mindre föreningar som bidrog till det sociala livet i byn. Före andra världskriget fanns ett fotbollslag som inte spelade i någon serie, men väl i många träningsmatcher mot närliggande lag bla Loftahammar och Edsbruk. Matcherna spelades på Oppgårdsgärdet och spelarna klädde om i det brygghus där byns bönder tidigare hade haft sin handseparator. Förutom fotbollen utövade byns ynglingar även friidrott, schack mm.

I byn fanns två politiska ungdomsförbund som lockade en del människor. Det var Socialdemokratiska ungdomsklubben, SDUK, och Svensk landsbygdsungdom, SLU.

Alla dessa föreningar och samfund gjorde att byn blev sammanflätad. Människor kände att de hörde hemma där, att det fanns något som just de kunde sysselsätta sig med på sin fritid. Det innebar förr en större trygghet att alltid vara involverad i olika sociala aktiviteter än vad det är i Vråka i dag när bygemenskapen är svagare.